novell, sången

Sången


Hör du sången? Lyssna noga. Hör du den inte så sätt dig ned och lyssna. Den finns där inom oss alla. Ibland är den svag, ibland är den stark. Men den finns alltid där.
Denna berättelsen handlar om två människor som letar efter just sin sång.

Dagen då jag började gymnasiet är en dag jag sent kommer att glömma. Jag sa till alla att jag egentligen inte var så nervös, men vad jag ljög. Jag var jättenervös. Börja gymnasiet var som en dröm som blev sann. Drömmen om att kunna vara sig själv och att äntligen slippa alla murar som stänger inne en.

Gymnasiet är bra. Riktigt bra! Trots att jag inte såg han först. Faktiskt tog det väldigt lång tid. Men så plötsligt en dag så fanns han framför mig. Egentligen inte så konstigt eftersom jag sprang rakt in i honom. (Jag springer alltid in i personer, väldigt pinsamt oftast.) Jag sa förlåt en massa gånger och kollade sedan upp och kunde inte sänka huvudet igen. Jag kollade upp i världens finaste ögon. För säkert flera minuter så stannar världen upp. Allt blev tyst. Om du inte har varit med om det så är det bara vänta. Det kommer hända dig med. Det hände ju mig. Jag som inte ens hade vågat drömma om det. Där stod vi. Han och jag. Jag och han och världen stod stilla. Jag som alltid trott att filmer var fejk.
Vad som hände sedan vet jag faktiskt inte. Plötsligt satt jag i klassrummet igen.

Mina kompisar snackade mycket om det. "Den heliga minuten" sa de och log mot mig. Jag var fortfarande i sjunde himmelen, tror jag i alla fall. Jag var inte säker.

Livet rullade på iallafall. Tiden sprang iväg. Snart var det höstlov.
En dag på lovet drog min kompis med mig på en fest. Jag dricker inte men hängde på i alla fall. Det var en trevligt på festen. Mycket skratt och prat och mysiga människor. Det var en ganska stor fest, trots det var det ingen sådan "röjfest" som alla berättade om i nian. Då berättade de om hur fulla alla var på festen och hur roligt de hade haft men att de knappt minns något. Denna festen var faktiskt mysig. Jag sa till Boel att jag var tvungen att gå på toaletten och en än gång var ögonen där igen. Jag hade gått in i honom igen. Än en gång var den där "heliga minuten" som mina vänner snackat så mycket om.
- Förlåt, stammade jag fram.
- Jag tycker om fredagar, sa han och sedan kysste han mig. Helt sådär bara. Jag borde antagligen slagit till honom och skrikit vad gör du! Men den kyssen var inte att leka med. Underbar var den. Och där stod jag med gapande mun, världens mest smartaste tjej. Men jag kunde inte göra någonting annat än att säga:
- Elvira.
Överumplad sa han:
- Olle.
Sedan tog han min hand och gick.

Jag satt i hans kök. Väldigt mysigt kök i gammaldags stil. Han gav mig en enorm kopp och frågade:
- Te?
- Finns det oboy, sa jag. Eftersom te är det äckligaste jag vet efter glögg. Framför mig stod några minuter senare en stor kopp med rykande varm oboy med några marshmallows i.
Vi satt länge tysta. Jag kollade ner i koppen. Han kollade på mig. Sedan började vi prata, länge. Vi pratade om allt möjligt. Han förstod mig. han förstod till och med när jag när jag beskrev en film. Jag är den dåligaste i världen på att besriva saker, speciellt filmer. Men han förstod faktiskt.

Jag vaknade bredvid honom nästa morgon. Att vakna bredvid någon så vacker och varm person är nog det bästa som finns.
- Du är fin, viskade han.

Jag fann sången.

(säg vad just du tycker)

/elvira